Kerstins tankar om personliga assistans som assistansanvändare sedan 1994

Vi fortsätter lyfta årets viktigaste 30-åring, LSS-reformen. Och vi pratar med några olika personer om vikten av den personliga assistansen. Först ut är vår grundare och ägare Kerstin Leufvén. Men som i samtalet här först och främst talar utifrån att hon är assistansberättigad och har varit det sedan 1994.

Någon av de första dagarna i januari 1994 la Kerstin sin ansökan om personlig assistans på brevlådan och den 1 mars var assistansen redan igång för henne.

Vad ser du har varit viktigt under de här 30 åren?

Först och främst var det ju väldigt viktigt för min egen skull, det här gav mig chansen att leva ett liv. Inte bara överlevt utan leva på riktigt. Hade det inte varit för assistansen hade jag inte kunnat resa eller jobba eller någonting. Möjligheterna som den personliga assistansen gett mig har varit fantastiska.

I början där 1994 var det som en eufori.  Jag visste nästan inte vad jag skulle göra med tiden jag hade fått. Jag var liksom inte van vid att få leva på det sättet. Sen med tiden så fick intressen och den sociala delen möjlighet att ta plats och det blev en helt annan verklighet.

Sen har det ju varit en hel del ont i magen under dessa år också. Exempelvis 2007 när kostnaderna diskuterades väldigt mycket och sen när nya regler kommit till löpande. Det finns alltid en oro för hur det kommer påverka både min situation, de som finns i min närhet och sen självklart också alla andra som har behov av personlig assistans.

Vad är assistansens största utmaningar nu tycker du?

Dels så är det ju att komma bort från kriminaliteten. Att de skattepengar som går till assistansen verkligen kommer människors behov tillgodo.

Sen behöver vi se till det ekonomiska. Schablonbeloppet för assistansen måste upp, och det rejält. Man måste se personliga assistenter som en professionell yrkesgrupp och då behöver lönerna upp.

Sist men inte minst så måste vi bort från det här med att man alltid har lite ont i magen kring sitt beslut. Att det finns en rädsla att tappa hela eller delar av det. Om jag har simning med i mitt beslut och jag sen slutar simma och då måste meddela Försäkringskassan detta är jag rädd för att jag tappar hela mitt beslut. Det känns inte värdigt.

Om du till sist får önska några saker kring assistansen framöver då, vad hade det varit?

Jag skulle vilja komma ifrån minuträkningen och se till faktiska behov istället. Behöver man hjälp med att ta sig ur sängen, gå på toaletten, duscha osv så ska inte det behöva räknas i minuter och sekunder och att det skulle bli en stress kring att man duschar för länge eller för kort utifrån vad man sagt och fått beslut om.

Kopplat till detta skulle jag också vilja att frihetsaspekten tillgodoses mer. Känner jag att jag en dag skulle vilja ha en typ av stöd och en annan dag en annan typ av stöd så vill jag att det ska kunna tillgodoses.

Och slutligen att man ska kunna få ett beslut och känna sig trygg i det, att man som assistansanvändare blir litad på.