När Linnea, som är 35 år, fick beskedet att hon inte längre hade rätt till personlig assistans rasade tillvaron. Efter att ha haft personlig assistans i hela sitt vuxna liv väntade i stället hemtjänst, ledsagning och en vardag där hennes mamma Gudrun behövde finnas tillgänglig hela tiden.
I dag har Linnea fått assistansen tillbaka. Men vägen dit tog nästan två år och den var tung och fylld av oro.
Linnea är född med en progressiv muskelsjukdom som upptäcktes redan under graviditeten. Trots omfattande funktionsnedsättningar har hon alltid strävat efter ett självständigt liv.
Hon gick på riksgymnasium för rörelsehindrade med internatboende och flyttade därefter till egen lägenhet i Göteborg och beviljades personlig assistans med 95 timmar i veckan.
Sedan 2011 har personlig assistans varit en viktig del av hennes vardag.
– Jag har haft assistans i många år. Det är den som gjort att jag kunnat leva mitt liv på mitt sätt, berättar Linnea.
Men genom åren omprövades stödet flera gånger av kommunen. Timmarna minskade successivt och familjen fick gång på gång kämpa och flera gånger överklaga till Förvaltningsrätten för att behålla assistansen.
Sommaren 2024 kom det katastrofala beskedet. Linnea förlorade sin assistans helt.
Beslutet överklagades, men den här gången gick Förvaltningsrätten på kommunens linje.
– Jag mådde väldigt dåligt. Linnea var jätteledsen och ville inte leva längre. Det tog enormt mycket kraft från oss båda, berättar Gudrun.
Kommunen erbjöd i stället hemtjänst och andra insatser. På papperet fanns stöd. I verkligheten blev vardagen allt svårare att få att fungera.
Under den här perioden blev Gudrun den som höll ihop tillvaron och livet för Linnea. Hon samordnade insatser, lärde löpande upp ny hemtjänstpersonal, hjälpte till när stödet inte fungerade och såg till att Linneas behov inte föll mellan stolarna.
För Linnea, som har Aspergers syndrom, skapade den ständigt nya personalen stor oro. Gudrun fick därför inte bara hantera det praktiska, utan också lägga mycket kraft på att skapa trygghet i en situation som kändes alltmer otrygg.
Linnea är tydlig när hon beskriver tiden utan personlig assistans.
– Hemtjänsten fungerade inte överhuvudtaget om jag ska vara ärlig.
Personalen kom inte alltid på samma tider. Många var nya och kände inte till hennes behov. Gudrun fick gång på gång lära upp all ny personal och förklara hur stödet skulle fungera.
– Linnea behöver personer runt sig som känner henne. Personer som vet hur hon fungerar, vad hon behöver hjälp med och när hon behöver motivation. Det går inte att läsa sig till i en pärm, säger Gudrun.
För familjen blev skillnaden mellan personlig assistans och hemtjänst smärtsamt tydlig.
Trots att kommunen erbjöd andra insatser blev vardagen oerhört begränsad och betydligt mer osäker. Det stöd som erbjöds var inte anpassat efter Linneas behov som är löpande under hela dagen och inte bara under tiden som de fyra besöken från hemtjänsten inföll.
För Linnea handlade tillvaron alltmer om att anpassa livet efter hemtjänstens besök snarare än att leva sitt liv.
Gudrun beskriver hur hon själv blev bunden till att ständigt finnas tillgänglig. Att de bor nära varandra var avgörande, annars hade Linnea inte kunnat bo kvar i sin lägenhet.
– Jag kunde aldrig slappna av. När saker inte fungerade var det jag som fick lösa det, ofta flera gånger per dag.
– Jag vill vara mamma, inte assistent. Vi vill kunna ha en vanlig mamma-dotterrelation, umgås och göra roliga saker tillsammans när vi själva vill. Linnea är 35 år och ska inte behöva vara i ett ständigt beroende av mig för att vardagen ska fungera, säger Gudrun.
Under åren har Gudrun lagt oräkneliga timmar på kontakter med myndigheter, överklaganden, intyg och utredningar.
– Man måste slåss hela tiden. För assistans, för hjälpmedel, för stöd. För allting.
Hon tror att hennes yrkesbakgrund har hjälpt henne.
– Jag är utbildad arbetsterapeut och har arbetat med samordning mellan olika myndigheter. Hade jag inte haft den kunskapen vet jag inte om jag hade orkat och lyckats kämpa så här länge.
Samtidigt väcker det en svår fråga. Hur hade det gått för någon som inte har de kunskaperna eller möjligheten att driva sin sak? Eller för någon som inte har en anhörig som kan eller orkar kämpa?
För Linnea råder det ingen tvekan om vilken betydelse hennes mammas kamp har haft.
– Hade det inte varit för mammas envisa kämpande hade jag inte haft assistans igen.
När situationen kändes som mörkast hade familjen redan fått höra från flera assistansbolag att möjligheterna att få tillbaka assistansen var små och att de därmed inte kunde hjälpa Linnea.
– Jag förstod att chanserna var små. Men när jag såg Passals debattartikel i GP våren 2025 tänkte jag att jag måste försöka en gång till.
Gudrun tog kontakt med Passals jurist Ragnhild. Under hösten påbörjades arbetet med en ny ansökan.
Ragnhild gjorde ett grundligt förarbete med genomgång av Linneas situation, behov och intyg. En ny ansökan skickades in och nya utredningar genomfördes.
– Ragnhild var med på alla möten med både kommunen och Försäkringskassan och stöttade oss genom hela processen. Det betydde mycket att inte stå ensam, säger Gudrun.
Den 23:e december ringde telefonen.
Efter månader av utredningar var Försäkringskassan klar med sin bedömning. Det formella beslutet var ännu inte fattat, men handläggaren ville ändå ge familjen beskedet innan jul.
Linnea skulle beviljas personlig assistans igen.
Gudrun minns att hon grät och kunde först inte säga någonting.
– Jag frågade om det verkligen var sant. Jag kunde inte ta in det.
Handläggaren förklarade att beslutet inte var färdigt men att bedömningen inte förväntades ändras. Innan samtalet var över bad Gudrun om något skriftligt.
Hon skrev ut mejlet hon fick av handläggaren, slog in det som ett paket och lade det under granen.
– Det var den största julklappen vi kunde få.
Efter en lång tid utan assistans fanns plötsligt hopp igen.
Kort därefter kom det formella beslutet. Linnea beviljades 80 timmar personlig assistans i veckan. För både Linnea och Gudrun var det svårt att förstå att kampen faktiskt hade lett någonstans.
Gudrun beskriver nu en vardag som fungerar betydligt bättre. Samtidigt har tiden utan assistans satt sina spår.
– Jag tror fortfarande inte att jag riktigt kan ta in att vi har fått beslutet. Jag är fortfarande rädd att det ska försvinna igen, säger Gudrun.
Men det finns också en trygghet i att veta att det är ett beslut från Försäkringskassan som inte omprövas vartannat år och att hon inte längre står ensam.
– Det finns en trygghet i att vara hos ett bolag som Passal. Jag känner att de inte skulle släppa Linnea om vi skulle få problem.
Om Gudrun får skicka med ett råd till andra som befinner sig i en liknande situation är det enkelt:
– Ge inte upp. Ta hjälp och fortsätt ställa frågor. Ett nej behöver inte vara slutet.
För Linnea handlar personlig assistans inte bara om stöd i vardagen. Det handlar om möjligheten att fortsätta leva det liv hon byggt upp och leva det på sitt sätt och sina egna villkor.
– Med assistansen har jag fått livet tillbaka.
Läs mer om hur våra jurister arbetar med ansökningar och överklaganden inom personlig assistans här.
Vad innebär det att ha sin assistans hos Passal? Läs mer om vårt sätt att assistera, hur du byter eller väljer Passal som assistansbolag.
En god arbetsplats mår alla bra av. Känner du att vår arbetsfilosofi liknar din? Läs mer om hur du blir en del av vårt duktiga assistentgäng.